Navigator's Checklist: Part 2

Navigatören ansvarar ofta för drift och underhåll av elektroniken. Det lönar sig att vara redo att göra jobbet utan elektroniken eller att kunna fixa den – eller både och. Även om reparationen kräver en tekniker lönar det sig att ha fullständiga kunskaper om systemet, eftersom ju mer information det finns om ett problem, desto snabbare går det att åtgärda det.

Kalibrering är för instrumentsystemen vad läge, läge, läge är för fastighetsinvesteringar – avgörande. Läs handböckerna, lär dig hur allt fungerar, installera utrustningen noggrant och ha för vana att kontrollera den. Om det här är helt nytt kan jag göra lite reklam för min egen bok, som har skrivits tillsammans med B&G:

Jag gillar kikare med en inbyggd kompass för att få en bäring till avlägsna föremål utan att behöva jonglera både med kikare och handbäringskompass.

Navigatören bör ha med sig en av de här hela tiden. Det är det absolut mest användbara föremålet på båten för att mäta prestanda jämfört med motståndarna. De ger också en användbar visuell backup av sjökortsplottern av förloppet på väg mot en tvärström, position i förhållande till en layline och ett dussin andra saker.

Ett tips om man ska köpa en handbäringskompass är vad jag kallar "stabilitetstestet". Börja med att hänga handbäringskompassen runt halsen, ta upp den, titta längs med siktlinjen och lägg märke till hur lång tid det tar för den att uppnå en stabil bäring. I allmänhet gäller att ju snabbare desto bättre, även om det är svårare att uppnå en stabil bäring i grov sjö.

Det är en bra idé att ha en uppsättning målhastigheter och en polartabell ombord. Båtens konstruktör kan ofta tillhandahålla en bra utgångspunkt för båda, och helst bör teamet ha ett program för att uppdatera dem (se Dataloggning nedan).

Om du tävlar vid kusten på kurser för lovarts-/läsidan finns det en stor fördel vad gäller båtens målhastigheter vid VMG-segling (fart mot mål). Längre ut till sjöss blir polartabellen kung.

De här siffrorna behöver visas där rorsman och trimmare kan se dem. De är vanligtvis programmerade i instrumentsystemet eller sjökortsplottern så att de kan visas på en skärm, på ett vattentätt kort eller både och. Det är även praktiskt för navigatören att ha en egen papperskopia på däck.

På större båtar tacklar fler och fler besättningar någon form av dataloggning och prestandaanalys för att upprätthålla och uppdatera polartabellen, målhastigheter och segelbyten. Det kan vara så enkelt som ”wet-notes” och en blyertspenna. Det kan också vara ett komplett paket för dataloggning och analys som Deckman från B&G. Oavsett vad som används på båten bör du se till att det är ombord och online innan du lämnar kajen.

Minimikravet är hjälpmedel för att beräkna sanna vindhastigheter och -vinklar för en kommande slör, eller motvinds- och medvindskurserna för varje slag för alla vindriktningar och strömmar. Förutom den sista delen – tidvattenkompensation – är detta inte särskilt svår huvudräkning för dem som har fallenhet för det, men det kan bli svårare i slutet av en lång dag.

B&G's Zeus- och Vulcan-sjökortsplottrar innehåller allt som behövs för att hjälpa till med mer komplexa saker. För långfärdstävlingar är även weather routing-program som optimerar rutter efter polartabeller, strömmar och vind, t.ex. Deckman från B&G, väl värda att investera tid och pengar i, tillsammans med utbildning för att använda dem på ett bra sätt.

Även om det till största delen är taktikerns jobb att se till att båten inte bryter mot några regler är det inte en dålig idé att utgöra ett stöd genom att se till att det finns en vattentät kopia av detta ombord och till hands, i syfte att avhjälpa de där hjärnsläppsögonblicken som, ”öh, vilken färg var det nu på mållinjebojen igen?”.

Samma sak gäller för allt ovan. Vi skulle alla föredra att inte delta i en incident och tillbringa kvällen i protestrummet, men om man åtminstone har rätt flaggor, en regelbok och formulären ombord minskar det stressen så mycket som möjligt.